Karin Bergöö Larsson – om efternamnet
Karin Bergöö Larsson fick rubriken bli, trots att hon aldrig har haft något dubbelt efternamn. Karin Bergöö hette hon från det att hon kom till världen 1859 till den dag 1883 då hon gifter sig med Carl Larsson. Ingenstans i kyrkböcker eller mantalsuppgifter har jag sett något som talar för att Karin haft kvar sitt flicknamn efter att hon gift sig. Inte heller i alla de brev jag läst från och till Karin har jag råkat på något dubbelt efternamn. Första gången jag sett ”Karin Bergöö Larsson” bli nämnt i en tidning är i en artikel i Dagens Nyheter från 1953 och andra gången 1967. (Nuförtiden är nästan alla dagstidningar digitaliserade och sökbara.) Det är först efter 1988 som dubbelnamnet dyker upp och blir allt vanligare. Ja, idag så vanligt att man kan tro att det var så hon hette.
Men varför kallas hon då ofta för Karin Bergöö Larsson?
Det kan finnas flera anledningar. En sak är att det i slutet av 1980-talet kom till en förening i Hallsberg med namnet ”Karin Bergöö Larssons vänner” (ofta kallad Karinföreningen). Det var adekvat den gången. Föreningen ville föra fram både Karin och hennes familj i Hallsberg, samt Karin som gift och betydelsefull för sitt hem i Sundborn. I Hallsberg finns också det ”Bergööska huset” med en fast utställning om Karin. En annan anledning kan vara att tidningar sedan slutet av 1980-talet skrivit mycket om Karin. För att inte tala om alla artiklar på internet. Och Karin Larsson är ett så vanligt namn att hon kan behöva urskiljas från alla andra.
Trots att hon inte hette Karin Bergöö Larsson …
… kan det finnas skäl att använda det för att det för att tydliggöra vem man menar.
Karin med C
Ibland har jag sett att Karin stavats med C, Carin. Så är det till exempel i kataloger från Karins tid på Konstakademin, men även häromåret såg jag det på Nationalmuseum (skäms). Så skriver hon aldrig själv och så skriver inte hennes släktingar och vänner i brev till Karin.
Kajsa och Toini eller Toiny
I brev som Karin skriver under ungdomsåren till sin mamma händer det att hon undertecknar breven med ”Kajsa”. Även mamma Hilda och syskonen Per och Stina skriver ibland Kajsa, samt att det förekommer bland vännerna på Konstakademin.
Lillebror Per blev ibland kallad Pelle och någon gång skriver Karin ”Pellepojken”. Om sin fjortonåriga lillasyster Stina skriver Karin ”Stinaungen”. Jag undrar vad fjortonåringen tyckte om det.
Att Karin blir Kajsa är inte konstigt, men något jag aldrig förstått är att Karin vid några tillfällen blir kallad för Toini i brev från hennes mamma. Det är i två av de allra första brev från mamma som är bevarade. Före dess har Hilda förmodligen skrivit minst 70 brev till Karin. Brev som inte finns kvar. Kanske skrev hon ofta Toini när Karin var ung. Och när Karin är fjorton år så undertecknar hon själv två av sina brev till mamma med ”Toiny”: ”Nej adieu nu min lilla mamma skrif snart till sin Toiny.” Kanske ett smeknamn från småbarnstiden, men varför just Toini, Toiny?
Mer om Karin kan du läsa i min bok: ”Karin Larssons barndom”
Brev och vykort är från Carl Larssons brevsamling på Uppsala universitetsbibliotek.
Bilder på Karin och Stina har jag fått från Carl Larsson-gården.
