I Karin Larssons fotspår

”I Karin Larssons fotspår” är arbetsnamnet på den bok jag nu skriver på. Att läsa brev, söka på dator och tillbringa dagar i arkiv är spännande, men att följa i Karins fotspår är något alldeles speciellt.

I Karin Larssons fotspår – Örebro

Det känns något särskilt med att gå på Köpmangatan i Örebro. Det ger små vibbar av gamla tider att gå förbi nr 16 där Karin Larssons barndomskamrat Anna bodde och fortsätta till nr 14 och 12 som ägdes av Karins morfar och mormor även om deras hus nu inte finns kvar. Det var där Karin föddes.  Att därefter svänga runt hörnet ut till Stortorget där Karins pappa Adolf tillsammans med Mikael Alfort byggde sitt handels- och bostadshus är extra roligt eftersom deras hus ännu i våra dagar står kvar.

I Karin Larssons fotspår
Stortorget

I Karin Larssons fotspår – Hallsberg

I Hallsberg finns det så kallade ”Vita huset” och därintill det Bergööska huset. Där känner jag mig hemmastadd efter att varit sommarvärd ett antal dagar varje år. Dessutom har jag spelat 58 dockteaterföreställningar där.

Dockteater
Dockteater

Från Hallsberg till Stockholm

Från Hallsberg har jag tagit tåg till Stockholm. I anslutning till Stockholms station bodde Karins vänner systrarna Wallin, pappan var inom järnvägen. Men min promenad går mot Klara Norra Kyrkogata där Karin bodde ett år som fjortonåring medan hon gick första året på Slöjdskolan. Huset finns kvar.

Ut efter Mäster Samuelsgatan låg Slöjdskolans stora byggnad, men där är ingenting sig likt seda Karins tid. Det enda som påminner är Slöjdgatan.  Ännu längre bort i hörnet mot Regeringsgatan 44 bodde Karins moster Ida Pripp där Karin med sina yngre kusiner och andra barn lekt ”Fria på narri”. Det är nog inget som fjortonåriga flickor gör idag.

Vid Röda Bergen bodde Hilma, Karins mammas kusin, men som endast var ett år äldre än Karin. De gick i kyrkan tillsammans på söndagarna. Ofta i Adolf Fredriks kyrka, där Karin lärde känna prästen Staaff, som hon senare konfirmationsläste inför. Och som också vigde Karin och Carl Larsson. Ja, det finns många andra platser i Stockholm där jag följt i Karins fotspår. Hennes föräldrar hyrde lägenhet i storstaden och flyttade ungefär vart annat år. Och naturligtvis har jag fått en egen guidad tur på Konstakademin.

Rydboholm – Mariefred

När jag varit bilburen till Stockholm har jag också åkt till Rydboholm vid Mälaren. Där i engelska parken har Karin stått och målat. Motivet finns kvar och målningen hänger i Bergööska huset i Hallsberg. Hon var där på målarkurs. På hemväg från Stockholm har jag åkt förbi Kungsgården Räfsnäs där Karin också varit på kurs. Från Räfsnäs är det inte långt till Mariefred där Karin tillbringat en tid och målat av Gripsholms slott. Hon lärde också känna en dotter till den tidens intendent vid slottet och fick sova över där en natt.

Gripsholm
Gripsholm

I Karins fotspår i Varberg

Eftersom jag önskat gå i Karins fotspår fick det bli ett antal resor till Varberg. Som tur är bor min gode vän Kennet i Bua, så vi kunde gemensamt traska runt i Varberg. Se fästningen som Karin målat av och se Landeriet Freden där Karins vänner bodde. När Kennet och jag kom dit var byggnaden daghem, så vi fick lov att gå in och titta.

Vi tog också en biltur till Morups kyrka, där Karin sovit över i kyrkoherdens bostad, vilken idag är församlingshem. Där fick vi gå in, men allra roligast var att vi fick klättra upp högst upp i kyrktornet där Karin suttit en blåsig dag och målat av några figurer.

Kyrkklocka i Morup
Kyrkklocka i Morup

Men den allra trevligaste upplevelsen i Karins fotspår var när Kennet och jag gick till ”Murgrönehuset” eller ”Hayska huset” i Varberg. Där bodde Karin hela sommaren 1881. Även hennes föräldrar var där en tid. När jag stod utanför på trottoaren för att fotografera en skylt ovanför dörren, kom en äldre man (ännu äldre än mig) gående med rollator. Jag tog ner kameran och backade ut på gatan så att han kunde komma fram. Han stod kvar. Jag sa att han kunde gå förbi. Han svarade: ”Jag ska inte gå förbi. Jag bor här.” Det visade sig att han var släkting till de som hyrde ut rummet åt Karin den där sommaren. Vi pratade en kort stund. Han hade lite bråttom, skulle in och laga till en lunch åt några gäster han bjudit för han hade nyligen fyllt 90 år. Men det blev ändå så att jag skickade brev till honom och fick ett stort brev med en hel del trevliga uppgifter till svar.

I Karin Larssons fotspår
Murgrönehuset

Mycket mer om detta kommer, hoppas jag, så småningom i en ny bok.
Men tillsvidare kan du läsa min bok:

”Karin Larssons barndom”